Några av er visste inte att jag planerade att besöka Palestina igen, men det gjorde jag. Jag fick ett brev från det israeliska utrikesministeriet som sa att jag inte längre förbjöds inträde till Israel. Jag blev så glad! Jag packade min väska, låste dörren till mitt hus i Amman och tog planet till Tel Aviv i går morse. Nu skriver jag er från Amman, jag blev deporterad igen. 

Allting finns redogjort för här nedan. Ursäkta min engelska [och översättarens svenska], jag hoppas ni kommer att kunna förstå allting.
Salam
Nadia

Till att börja med vill jag tacka er alla för era värmande ord till mig och ert fortsatta och ändlösa stöd.

Det som hände mig i går är något som jag tidigare inte hade kunnat förställa mig, inte för att jag uteslutit möjligheten att nekas inträde igen (det är alltid en risk), och även jag var medveten om att ”förhöret” var att vänta, men inte på så sätt som de denna gång gick tillväga.

Jag landade i Tel Aviv kl. 7 på morgonen, räckte fram mitt pass vid passkontrollen och efter mindre än två minuter kom tre män fram till mig och sa att de hade väntat på min ankomst. De tog mig till ett stort rum tillsammans med alla mina saker. Över 20 personer därinne började kontrollera vartenda litet föremål. Det första de gjorde var att ta min mobiltelefon och framför ögonen på mig skriva ned vartenda namn och nummer jag har sparat i den, de läste mina sms, senast ringda och mottagna samtal, bilderna på min kamera, ja allting.
Därefter visiterade de mig, min kropp, mina kläder, mitt hår, mina öron, till och med mina naglar.
En man presenterades för mig som Samy (jag minns inte efternamnet). ”Jag är Samy, från försvarsministeriet, jag har väntat på din ankomst i ett par dagar, jag kommer att arbeta med dig i dag, vi kommer att lägga allting på bordet, det kommer att bli svårt eftersom jag inte är en trevlig person, jag är stark, det är därför de utsåg mig till att ta hand om dig, du är en speciell person Nadia, och kommer att få den bästa säkerhetskontroll vi har, om du samarbetar med oss kommer vi att hjälpa dig.”
Samy förde mig till ett rum långt borta från flygplatsens huvudcenter. Kontoret hade försvarsministeriets logotyp, en kvinna var med oss hela tiden. (Enligt honom var det för att jag inte skulle känna mig illa till mods. Han sa: ”Jag vet hur arabiska flickor är, de vill inte vara ensamma med en man, vi respekterar dig, var inte orolig”.) Han började med att ta flera bilder av mig och öppnade en fil på min dator. Han frågade mig om min familj, telefonnummer, yrken, antal barn, adresser, allt. Han tog kopior av mitt kreditkort med förklaringen att han måste kolla upp tidigare aktivitet på det, tog kopior av mitt ID-kort, körkort, bilderna på min familj som jag hade med mig, skrev ned vem som är vem, osv.
Efter allt detta fortsatte han: ”Jag är inte här för att ta reda på vad du gjorde i Nablus, om du arbetade eller inte, om du stannade längre än du hade tillstånd att göra, om du deltog i olagligheter, osv. Vi har andra som kollar upp det, mitt jobb är att kontrollera vilka TERRORISTAKTIVITETER SOM DU KAN VARA INBLANDAD I. För att göra det behöver vi kolla upp de som du har att göra med, för VI VET att du känner fem personer, terrorister, de värsta människorna vi har här, de är nära vänner till dig. Om du ger oss deras namn (trots att vi redan har dem) kommer du att beviljas inträde, om du samarbetar med oss kommer vi att hjälpa dig, Nadia.”
Och så började föreställningen.

Han började med de i min mobil, en efter en, de 163 nummer jag har. ”Vem är han/hon, hur träffade du denna person, är du fortfarande i kontakt med honom?” osv. Varje person i min mobil (de palestinska och jordanska numren) kollade han upp i sin dator och omedelbart dykte en bild på denna person upp. Jag såg Sams bild, Anitas bild, Yusras bild, Sumaidas bild, osv. Problemet var inte de. Vid ett tillfälle började han fråga mig om folk i lägren Balata och Askarlägret, folk som jag förmodades känna och han väntade på att jag skulle berätta om dem. Han berättade att han hade haft mig under uppsikt under ett par månader. ”Många av de du känner i Nablus har förhörts och nästan alla av dem nämner samma fem namn som de säger är nära vänner till dig. Många i Nablus känner dig Nadia, och vi kontaktade dem alla. Nu måste du börja prata.”

Jag förstod inte vad de var ute efter, som ni kan förstå. Han fortsatte med min mobillista och han hittade två av dessa fem namn han letade efter. Tre timmar av förhöret ägnades åt en vän till mig, faktiskt en nära vän. Han visade mig bilden på honom och hans bror. I min mobil har jag ett sms från honom där han önskar mig lycka till inför resan och i min kamera hade jag en bild på hans bror eftersom jag besökte honom för två dagar sedan i ett läger här i Jordanien. Jag förklarade för honom att vi är vänner, jag berättade hur och var och när vi träffades och vad för slags relation vi har. Mannen fortsatte oupphörligen med att ringa till någon och fråga om saker och omedelbart visades nya bilder på folk på hans dator och han frågade mig om dem, de flesta hade jag aldrig sett, men några kände jag igen och hade till och med deras nummer lagrade i min mobil.

Han sa att de är de allra värsta här, involverade i terrorism, och frågade hur det var möjligt att jag inte kände till det eftersom vi helt klart är goda vänner.
Jag svarade honom att jag inte kan beskyllas för vad någon annan har eller inte har gjort, att jag inte vet vad han talar om. Jag förklarade än en gång för honom hur jag träffade dessa människor och allting annat, men han fortsatte att påstå att jag inte sa hela sanningen eftersom han redan känner till sanning och att jag inte kommer att få besöka Israel igen om jag inte samarbetar med honom och ger fler detaljer.

Efter att igen ha kollat min mobil frågade han hur det är möjligt att endast 13 av de 163 numren tillhör folk i Jordanien (resten tillhör palestinier). ”Hur kommer det sig Nadia, att en kvinna som du, en smart, snygg, attraktiv kvinna, inte har fler kontakter i Jordanien? Hur kommer det sig Nadia, att du varje dag går från ditt arbete till ditt hus i Amman och aldrig gör något annat under mer än ett år, för det vet vi. Vad är det du planerar att göra, varför insisterar du på att åka till Israel, varför har du så starka kopplingar till dessa terrorister? Har de bett dig göra någonting? Har de bett dig om pengar? Har de frågat om du är gift? Vad är det du har planerat att göra tillsammans med dem så snart du blir insläppt här???? Vi känner till sanningen, men vi vill höra det från dig, och återigen, om du inte samarbetar kan vi inte hjälpa dig.”

Efter några minuter klev en annan man in i rummet, Amir. Han tittar mot mig och säger: ”Sluta ljuga, du döljer något och det vet vi. Du har dåliga vänner och dina kontakter med dem gör dig medskyldig till deras verksamhet. Jag litar inte på dig och du kommer inte att släppas in på grund av det.”
Efter att han gått därifrån och jag än en gång var ensam med Samy, började jag gråta, jag grät som ett barn, och jag sa till honom att jag ville få ett slut på detta förhör – det fick vara nog! De kunde lika gärna skicka tillbaks mig till Jordanien direkt för jag visste inte vad de var ute efter och jag har inga kopplingar till vad de har i åtanke. Samy satte sig bredvid mig och sa vänligt: ”Du är en trevlig person, en stark kvinna, och jag kan se att du är bildad. Begå inga misstag, det här är din möjlighet att säga sanningen. Vi kommer att hjälpa dig: ge mig de andra tre namnen som vi vet att du sitter på, och gråt inte mer. Varför är du så nervös? Varför är det här så viktigt för dig? Jag förstår inte och om jag inte förstår kan jag bara tänka vad jag redan tänker om dig… JAG KOMMER INTE SLÄPPA IN DIG OM JAG INTE VET ALLT EFTERSOM JAG KOMMER ATT HÅLLAS ANSVARIG NÄR DU SPRÄNGER DIG SJÄLV I LUFTEN I TEL AVIV.”

Förhöret fortsatte, han drog kopior av alla bilder jag hade och började skriva ned namnen på varje person vid sidan av deras bild och han tittade på sin dator. Han fann ytterligare en person bland mina bilder som enligt honom är terrorist och han sa: ”Nadia, du kanske har rena händer, men om någon lägger sina händer i smutsigt vatten kommer de så småningom bli smutsiga – och dina händer är redan svarta.”

För att sammanfatta allting sa han: ”Det ser inte bra ut, din situation här är inte bra, du har starka kopplingar till dåliga aktiviteter här, och eftersom den här världen inte är säker på grund av MUSLIMER (Nadia, minns hur världen är nu efter 11-september på grund av muslimer) utgör du en stor säkerhetsfara för det israeliska folket och alla besökare i detta land. Israel är en demokrati, en av de bästa länderna i världen, inte som de arabiska, och vi arbetat hårt för att förhindra terroristaktivitet här och du hjälper oss inte med vårt uppdrag.”
Han lämnade mig sägandes: ”Mitt arbetslag kommer nu att besluta vad vi ska göra med dig men jag tror inte att du kommer att släppas in igen, du är en fara för dig själv och andra och du kan göra vad du vill, exempelvis GÅ TILL DOMSTOL. Om du gör det kommer jag gladeligen att personligen gå dit och se till så att DU ALDRIG MER KOMMER ATT BLI INSLÄPPT HÄR IGEN.”
Hela detta förhör pågick från 7.20 till 16.15.
I våningen under väntade den chilenske konsuln på mig, jag tilläts tala med honom och gå ut – ackompanjerad av vakter – för att röka en cigg. Jag såg aldrig mer Samy, han kom inte tillbaka för att berätta om förhörets utgång, men redan innan förhöret var slut hade vakter meddelat konsuln att jag inte tilläts komma in i Israel.

De bad mig gå tillbaka till rummet igen, de kontrollerade alla mina väskor och mig än en gång och satte mig på ett plan tillbaka till Amman kl. 19.

Jag kommer att avsluta det här med att säga er alla att jag gjorde mitt bästa i går. Jag tror inte att vem som helst är beredd att gå någonting liknande till mötes, åtminstone inte jag eftersom jag inte är van vid att behandlas som en terrorist. Jag känner sorg över alla mina bekanta; nu har de deras namn och telefonnummer, de kan kontrollera dem på grund av mitt misstag. Jag känner mig som den värste kollaboratören i världen och jag har gjort livet svårare för andra än det redan är.
Jag vet inte när allting blev så smutsigt. Under mina åtta månader i Palestina ägnade jag mig bara åt att översätta, träffa folk, dricka kaffe med dem, lära mig om livet i Palestina utan att döma någon. Jag kommer aldrig att ångra att jag skaffade mig så pass underbara vänner, inte minst den man som israelerna betraktar som en av de farligaste på Västbanken, men jag vill försäkra mig om att han och de andra inte kommer att hamna i problem på grund av mig. Jag kommer att hålla mig avsides, jag vill inte kollaborera för att möjliggöra den orättvisa de mötts av ända sedan den dag de föddes, bara för att de föddes som palestinier.
Salam till alla
Nadia

I dag, dagen efter denna hemska och inhumana upplevelse, har Nadia återfått perspektiv och sin inre styrka. Här är hennes svar på ett brev:
… Jag är inte rädd längre. Jag vet att de lekte med mig i går, de vill besegra mig och de kommer aldrig lyckas, jag är inte den svage i detta onda spel, de är det.

Under några månader hade jag arbetat för att få den chilenska regeringens stöd och det har jag. Den chilenska regeringen har framfört ett väldigt kraftfullt klagomål till den israeliska regeringen med anledning av min tidigare deportation. Jag fick stöd av över 50 ledamöter av fullmäktige i Chile som personligen som tog ställning för mig. Jag spenderade en månad i Chile med att hålla möten, bland annat med utrikesministern, och efter allt detta fick jag ett brev av det israeliska utrikesministeriet som sa att jag inte längre skulle nekas inträde till Israel.

Nu vet jag sanningen.

De ville orkestrera denna föreställning för att å ena sidan kunna förödmjuka och plåga mig och också kunna påstå att jag har kopplingar till terrorister och det är därför jag alltid nekades inträdde och det är därför jag nekades inträde nu, så att de kunde slå tillbaka på politisk och diplomatisk nivå. De vill använda detta knep för att återgällda den skada som jag åsamkade deras utrikesministerium, åtminstone i dess relationer med Chile. De skickade mig den kommunikén för att jag skulle tro att mina ansträngningar gett resultat. Samtidigt förberedde de en speciell arbetsgrupp för att ge mig ”speciell” behandling. Det är uppenbart att de som gjorde det hade fått order från högsta politiska instans. Det är ett brott. Att få det att framstå som legitimt hittar de på osanningar om folk. De kan bli anklagade för vad som helst, men vem säger att de är skyldiga? Vilken domstol bevisar deras skuld? En israelisk militärdomstol? I helvete heller! Över 700 000 palestinier har arresterats och hållits fångna av israelerna. Hur många har bevisats vara skyldiga till något brott, även om de arresterats på den israeliska militärens order, som är betydligt värre än Sydafrikas apartheidsystem? Det är de vi borde ställa inför rätta. De är skyldiga!
Läs mer om Nadias tidigare erfarenheter av ”israelisk säkerhet” och förhör: här och här

På hebreiska:   På arabiska :   På persiska: 
På andra språk :